make each day count

Vad gör man om man känner något man inte kan förklara?
Om man känner sej ensammast i världen även om man är med människorna man tycker mest om? Även om man har någon med sej som man älskar mest på hela jorden?
Om man inte kan sluta gråta på kvällarna, om man inte vet hur man ska hantera känslan?
Hur fan ska jag kunna hantera känslan om jag inte ens vet hur jag ska kunna förklara?
Känns nästan som avundsjuka. Det är det närmaste jag kan komma! Fast jag är ju inte avundsjuk på någon!
Jag blir irriterad lätt och har väldiga humörsväningar!
Vet inte om detta beror på medicinerna eller om all undertryck ilska, sorg, panik och all ledsamhet tillslut har runnit över och måste ut. Jag har ingen aning, men jag känner mej inte som mej själv iaf.
Jag vill vara Therese, inte någon gnällig och patetisk människa som inte kan hantera sina känslor.
När allt var så bra, varför ska det gå åt fel håll då?
Och varför kommer dom här känslorna när benet mår så bra? Det blir ju bättre och bättre hela tiden, och då tycker inte jag att jag borde få lida mer för det.

Pratade med min homeopat i onsdags och hon förstog tydligen att jag mådde dåligt! Men orsaken kunde hon inte riktigt sätta fingret på, och hur jag ska bära mej åt visste hon inte heller.
Kanske ska försöka gå och prata med någon helt utomstående? Någon som inte känner mej och min situation, som kanske kan bedöma vad som är fel och vad som ska göras?
Jag blir bara så förvirrad eftersom jag kan inte kan förklara mej.
En känsla som kärlek, sorg eller lycklighet är en sak. Men hur förklarar man att man nästan är avundsjuk på resten av världen, samtidigt som man känner sej så ensam man bara kan bli, och känner sej patetisk eftersom man inte vet hur man ska få fram allt?

.....

Känner mej jobbig också eftersom jag tynger ner T och mina vänner och familjen med detta hela tiden. Känns som om dom är trötta på mej, och att lyssna på mitt klagande! Just nu känns det som om ingen förstår mej alls, även om folk säger det.
Vet inte vad jag ska göra...
Måste ju vara glad och trevlig på jobbet, för annars förlorar jag ju det. Då känns det dumt att komma hem med det dåliga och bara gråta och deppa. Min familj måste tycka det är skitjobbigt.
Och jag kan bara tänka mej vad T tänker, även om han ställer upp och är bäst i hela världen.
Hur länge kan man orka med en persons klagan och gnäll? Kom att tänka på vilken jävla klippa han är! Jag älskar verkligen honom för allt han har gjort och gör. Usch nu blev jag alldeless sentimental och ledsen.
Måste sluta, ska försöka sova. Kanske sömn kan göra det bättre?
Känns iaf bra att sova, sova bort allt det dumma. Kan man göra det?