make each day count

Äntligen är jobbhelgen över och man kan andas ut igen.
Men jag borde tänkt till innan jag andades ut, ni inser jag att mitt oförklarliga humör är tillbaka!
Ni vet så som jag mådde för ett tag sen? Kunde inte sluta gråta fastän jag inte visste varför..
Kände mej ensam hela tiden även om jag var med massa folk, även om Tobbe var precis jämte mej så kände jag mej liksom bortglömd.
Guess what? It's back, and I hate it!
Sitter just nu hemma i min lägenhet, ensam för att Tobbe är i Åsa och ska spela innebandy, och gråter för mej själv!
Och varför? Jag veeeeeeeeet inte.... :(
Gråter så mycket så att inte får någon luft och får nästan panikattack över det. Blir som små barn gör när dom har gråtit länge, sådär darriga och kan inte andas ordentligt...
Skitjobbigt.
Behöver nog mest en kram och den som kan ge den till mej är inte hemma!
Plus att varken Martin, Anton, Niklas eller Olle är hemma heller! Jag står inte ut!!
Varför kan ni bara inte komma hem så att jag kan låsa in er i min lägenhet så jag kan se er varenda dag!?
Nu blev det för jobbigt..