friday
Ja, nu är det fredag.
Jag kan inte sova. Är lite orolig i kroppen, och då brukar det inte gå särskilt bra.
Jag kan inte sova. Är lite orolig i kroppen, och då brukar det inte gå särskilt bra.
Ligger bara och tänker.
Tänker på att jag ska upp klockan 7 imorgon, och liksom räknar ner hur lite timmar och minuter jag faktiskt får sova.
Eller så tänker jag sånna där jobbiga tankar. Som ikväll.
Tänker på att jag ska upp klockan 7 imorgon, och liksom räknar ner hur lite timmar och minuter jag faktiskt får sova.
Eller så tänker jag sånna där jobbiga tankar. Som ikväll.
Jag har insett att jag är en fegis. I den bemärkelsen att jag inte klarar av förändringar.
Att möblera om, eller ändra hårfärg är inte det jag tänker på.
Detta hamnar mer i det känslomässiga facket.
Att folk runt omkring mej bestämmer för att hastigt flytta ifrån mej. Inte för att dom vill flytta ifrån eller såra mej, absolut inte. Unnar alla mina nära och kära lycka, och kan man hitta den i tex Skåne - ja då far man dit!
Men att min lilla värld, min lilla bubbla, plötsligt blir minus en eller två, det rubbar den balans som finns.
Jag känner mej lätt övergiven.
Separationsångest kanske.
Jag känner mej lite bortglömd och börjar tänka i sjuka banor. Kunde jag ha gjort mer som vän för att personen i fråga skulle stannat kvar? Kunde jag hjälpt till mer?
Jag vet inte, känns som om jag inte riktigt får ut det som snurrar i mitt huvud.
Vänner och ovänner. Nära och dom man glidit ifrån.
Bråk och tjaffs, skratt och gråt.
Allt ska liksom vävas ihop, och ibland går väven upp. Det blir en svårlagad reva.
Oerhört svårlagad i vissa lägen.
Jag kan sakna det jag hade, i gamla vänner. Jag kan sakna flera gånger om dagen.
Och jag har väldigt svårt att säga "Jo men jag har ju det så bra nu!" för att jag är en dåtidstänkare.
Allt var lättare när man var 17, givetvis. Knappt ansvar och knappt regler.
Nu är det annorlunda och man har trots allt blivit vuxen.
Och det är väl det som händer, alla blir vuxna och hittar sina vägar.
Man flyter ju runt i en klump runt gymnasieåldern, bara gör som alla andra.
Nu blir vi olika.
Jag blir sentimental.
Snyftar lite när jag hör en speciell låt som jag förknippar med en speciell person. Att personen då inte riktigt finns där för att lyssna på låten tillsammans med mej, gör mej snyftigare.
Jag förknippar platser med vänner, och ibland är det svårt att hamna på platsen ensam.
Minnen.
Jag håller för hårt i gamla minnen.
"You don't know what you got, until it's gone" är ett otroligt sant uttryck.
Kommentarer
Postat av: Sandy
Grymt bra skrivit!!
Postat av: Betty
Jag tror vi alla känner sådär ibland! Själv har jag svårt för förändringar även om jag "vänjer" mig snabbt så är det ångesten innan som är så jobbig!
Det är svårt att "leva i nuet" Det är nog något man får öva hela tiden på
Du är en underbar vän <3 <3 <3
Trackback
