make each day count

Det är alltid skönt att börja veckan med en ledig dag.

Idag sov jag länge, lite för länge med tanke på att jag hade ställt klockan på tidigt.

Promenerade i solen med Sessan och åkte sedan ner till Åsa.

Hamnade hos mamma och katterna en stund. Kaffe i solen på stekhet trappa och lite kattkärlek.

Vi bestämde oss för att ta en promenad för att se till att allt stod rätt till på våran strand.

Vi hittade en Sigge på vägen och han följde med oss som en liten hund.
Plockade några snäckor och några stenar. Njöt.

Stranden såg bra ut.

 

När Denise kom från stallet åkte vi upp till mormor och morfar.

Tog ner ljusslingan ur stora granen och röjde lite.

Åt thaimat och skrattade åt morfars dåliga skämt. Letade igenom alla ladugårdar och garage. Hittade en fin plåtlåda med rost. Den ska jag förvara ljus i.

Hamnade på vinden och kollade på gamla kort, på fina mormor och fina morfar från -92.

Vackert och lite sorgligt.

 

Antaligen därför jag tänkte konstiga tankar på bussen påväg hem.

Min skruttiga lilla mormor som har sån ledgångsreumatism så att hon knappt han greppa saker.

Orkar inte samma som innan men är så jäkla enveten och vägrar ge upp.

Morfar som nyss gjort en stor hjärtoperation och inte heller orkar.

Hela trädgården och tomten står liksom och förfaller.

Vi ska orka och ta oss tid, vi barn och barnbarn.
Det dåliga samvetet bara kryper på när man inte hinner ner för att hjälpa.

Hur kan jag hjälpa? Hur kan jag hjälpa min mormor som har sån smärta varje dag, men ändå inte vill be om hjälp? Jag kan inte vara där varje dag och hjälpa till att lyfta upp stekpannan på spisen.

Att öppna en burk vars lock sitter för hårt, eller att bara bära upp någonting på övervåningen.

Vad ska man göra?

Mormor kommer aldrig acceptera att hon inte får köra bil, eller att behöva bo i en lägenhet.

Morfar kommer inte överleva utan mormor, även om det inte finns så mycket kärlek kvar.

Det känns som om jag har väldigt mycket ansvar på mina axlar, men jag vet att det inte är så.

Jag kan inte ordna och fixa för att dom ska ha det bra, inte så mycket som jag vill iaf.

Jag vill att alla ska ha det bra, att alla ska vara nöjda, sån är jag.

Men i detta fallet vet jag inte riktigt hur jag ska gå till väga.

Försökte prata med mormor lite förrut, men hon bara viftar med handen och börjar prata om någonting annat. Ignorerar.
Ändå suckade hon tungt varje gång hon såg sej själv på kort i albumen, och hur tomten såg ut 10 år bakåt.

Jag är hjälplös.

 

Min mormor tummade med mej när jag var liten.

Hon tummade på att hon aldrig skulle dö.

Naivt tror man på sånt.

Klart hon kommer dö. Alla dör.

Just nu känns allt lite mer verkligt. När man såg bilder från -87 så ser man verkligen skillnaden. Hur fort båda mormor och morfar blivit gamla.

Suck.

 

Jag vill ju bara hjälpa.

 

 

Usch va deppigt detta inlägget blev, men jag vill få ur mej det.

Jag älskar min fina mormor och min fina morfar.